big girls don´t cry

I går fick jag mitt skattebesked från Norge. De minst 6000 jag hade väntat mig uteblev och istället ska jag betala 750 kr. Jag bröt ihop fullständigt. Inte på det diskreta sättet med lite tårar som klädsamt faller utan det riktiga, hulkande, tjutande hela-världen-har-gått-under-gråtandet. Jag som aldrig gråter (förutom enstaka snefyllor). Men igår brast det. Det har väl inte så mycket med pengarna i sig att göra. Men jag hade sett fram emot att betala av min skuld till mina föräldrar. Inte för att det är bråttom och inte för att dom måste ha pengarna men för min egen skull. För att slippa ha skuldkänslor varje gång jag köper något som jag kan leva utan. För att slippa behöva rättfärdiga varenda inköp jag gör. Det är inte för att dom kräver det utan för att det är så jag är. Och jag hade verkligen sett fram emot att slippa det. Så kom Norge och förstörde alltihop...
Ett tag funderade jag på att hoppa av skolan och börja jobba istället. Men det känns som att det kanske inte är det smartaste beslutet. Dock kan jag lugnt säga att det suger att vara student och behöva vända på varenda krona. Att varje månad få göra en prioriteringslista på saker som behöver inhandlas. På denna månads lista står läkarbesök och medicin. Det innebär att triviala saker som kurslitteratur och kurator får vänta. Antagligen till efter jul för det ska ju inhandlas julklappar också.