Men det ärliga svaret är att Nej, jag tycker inte det är särskilt snyggt. Men jag tyckte inte jag var särskilt snygg när jag var blond heller. Om sanningen ska fram så gör det ingenting. Jag är inte blind, jag vet vad jag ser när jag tittar mig i spegeln. Jag är inte snygg, möjligtvis söt om ljuset är rätt. Och det är okej för mig. Jag kan leva med det. Det är därför jag inte är rädd för att färga håret. För jag har slutat bry mig. Jag vet hur jag ser ut och det lever jag gladeligen med. Vare sig jag är blond eller brunett.
Jaga skriver inte det här inlägget för att jag fiskar efter komplimanger, absolut inte. Det jag vill komma fram till är att jag har mognat. Jag har tvingats rannsaka mig själv så många gånger att accepterandet av det yttre bara har smugit sig på. Det gör inget att jag inte är snygg, jag är glad ändå!
