Stress...

Mitt hem är min borg. Det är där jag gömmer mig, där jag definierar mig och där jag hittar mig själv. Jag är väldigt noga med att ha det snyggt och fint runt omkring mig. Var sak har sin plats. Jag vet inte om det har att göra med att det är först nu jag verkligen känner att jag bor någonstans. Visst, under tiden jag bodde hemma så var det annorlunda. Men sen. Jag bodde med Anna K i en andrahands lägenhet. Vi visste att det bara rörde sig om sex månader så det är inte så konstigt att det aldrig blev hemma. När jag bodde med Nordis så var det hennes lägenhet. Likadant i Norge. Det var Tezz lägenhet och det kändes verkligen. De egna lägenheterna i Kalmar och Nkpg var ju bara en viss tid vilket gjorde att dom aldrig kändes hemma heller. Men nu har jag känt mig hemma. Det är jag som bestämmer, bara jag. Om jag vill ha en röd matta får jag det utan att någon säger att det inte passar in. För första gången sedan jag flyttade hemifrån har jag varit hemma. Inte så mycket i själva lägenheten men i konceptet. Jag har verkligen sett fram emot att flytta till den nya, lite större lägenheten. Jag vet att även den kommer bli min borg. Men... Nu har jag börjat flyttpacka. Och bristen på kontroll, alla kartonger och grejer som ligger överallt gör mig verkligen stressad. Jag vill knappt vara hemma och än mindre ha hem folk. Stackars Mikaela har blivit bannlyst, jag tvivlar på att ens brandmän hade släppts in om det börjar brinna.

Så... jag är superstressad. Fast jag egentligen borde njuta. För det ska ju bli kul med den nya lägenheten. Komma närmre stan, få ett sovrum. Kunna köpa lite nytt, typ som nya gardiner. Jag måste bara komma över min panik med röran. Jag har inte ens bäddat sängen idag för jag hittade inte överkastet. Jag blir tokig...