Off with their heads!

Jag har PMS. Fruktansvärt, obehagligt och väldigt ovanligt för att vara jag. Jag kan börja gråta för vad som helst och normalt sett är det bara en förkylning som framkallar ett sådant beteende hos mig. Igår satt jag och kollade på Biggest Looser. De skulle springa det där maratonloppet de alltid gör i slutet av en säsong. Jag tyckte de var så söta som blev så glada när de gick i mål att jag bölade som en stucken gris. Kände mig så stolt över dem. Normalt? Nope. Dessutom är jag oroväckande arg. Jag vill bara bråka med folk vilket är jättetaskigt för de stackars människorna har ju inte gjort något alls. Men jag känner för att säga taskiga saker eller göra något elakt. Jag bara känner hur det bubblar i mig. Usch, jag hatar att vara sådan här. Jag ogillar starka, oförklarliga känslor. Visst, jag kan gråta men då vill jag gärna gråta för något som betyder något inte för något meningslöst jag råkar se på TV. Jag är vanligtvis så rationell i mina känslor att det är en ren plåga att vara jag just nu. Tur jag aldrig ska bli gravid. 9 månader med det här? Skulle inte tro det... Jag är tacksam över att det bara är typ 3:e gången i mitt liv jag känner av PMS. Det får gärna dröja några år innan det kommer igen...