Jag antar att veckans alkoholintag verkligen har tömt ut mitt serotoninlager. I måndags skrev jag om hur lycklig jag var över att redan vara halvvägs genom min utbildning. I dag har jag ångest över hur lång tid jag har kvar. Egentligen inte bara det. Jag tvivlar på hela min existens. Gör jag rätt? Är det här vägen jag ska gå? Tänk om jag har fel? Vad ska jag göra om jag står där, efter att ha spenderat 6 år i skolbänken med enorma lån som konsekvens, och inser att det inte räcker? Att
jag inte räcker? Att jag inte är smart nog. Inte stark nog. Önskar jag mig för mycket? Jag önskar att jag hade valt en lättare väg. Att jag bara kunde vara nöjd. Jag avundas de människor som har hittat rätt i livet och som är nöjda med det. Som inte kräver mer än vad de har. Men jag vill alltid ha mer, vara mer. Ofta ser jag det som positivt. Men idag när tvivlen gnager i mina ben kan jag inte låta bli att undra hur det skulle varit om jag hade velat annorlunda, valt annorlunda. Hade jag varit lyckligare?
Jag vet att jag imorgon kommer vakna upp och vara lika övertygad om min väg som jag var igår. Men idag har jag svårt att se den vägen. Vart den ska ta mig och vart den tar slut. Varför kan livet inte vara enklare? Mindre ansträngande och mindre svåra beslut som måste fattas. Varför kan inte jag vara enklare?
2 kommentarer:
Klart du valt rätt väg - annars hade du aldrig tvivlat. På riktigt alltså. Om man aldrig ifrågasätter den väg man har valt så kan man vara ganska så säker på att man gått helt fel. Om man aldrig betvivlar sig själv har man alldeles för mycket kvar att lära. Så njut av din tvivelaktiga dag - för precis som du säger - imorgon är du uppe på hästen igen. KÄRLEK!
Instämmer fullständigt med föregående talare.
Men det förbannade med de där tankarna och känslorna är ju att de känns så himla alltöverskuggande när man är mitt i. Men det är nog först när det inte hjälper att sova på saken som man behöver oroa sig på riktigt.
Skicka en kommentar