När du väl börjar tro att livet är ganska bra träffar det dig som en stekpanna i bakhuvudet

Det är som om varje uns av kraft har lämnat min kropp och kvar finns denna ynkliga, hopplösa trasdocka. Jag har aldrig varit någon som gråter, jag har det inte i mig. Men nu tycks det inte finnas något slut på tårarna. Det gör bara att jag känner mig än mer värdelös. Jag är så in i själen trött. Trött på att kämpa, slåss och att hela tiden anstränga mig. Trött på att kämpa för en dröm som kanske inte är omöjlig men ändå så svåråtkomlig att den kanske aldrig blir verklighet. Är det verkligen värt det? Jag är trött på att vara envis, det kanske är dags att lära sig hur man ger upp? Släppa allt och ta ett jobb på Ica där varje dag inte är en kamp.
Säg inte att det ordnar sig, att det kommer bli bra för den här gången är det inte säkert att det ordnar sig. Jag måste fatta ett beslut och jag måste erkänna att jag är rädd för vad det beslutet kommer vara.