När det inte är som det ska...

Hemma i Växjö efter mååånga dagar i Kalmar. Har laddat batterierna så gott jag har kunnat. Det är så konstigt.. När jag är i Växjö saknar jag dom så himla mycket men när jag väl är där saknar jag ensamheten. Jag vet inte vad som är fel på mig. Är det kanske depressionen som har slagit till? Jag är konstant irriterad, har svårt för att le, orkar knappt prata med någon, står inte ut med att någon rör vid mig. Och samtidigt vill jag prata, umgås och bli berörd. Så himla konstigt. Jag blir så trött, mest på mig själv... Och ekonomin är i botten, om inte värre så det är också en ständig källa till ångest. Jag önskar det vore sommar. Allt känns så mycket bättre på sommaren...
Det hela blir ju inte bättre av att det snöar ute...
Kanske skulle ta dom där sista kronorna och gå till en kurator. Men jag vill ju klippa mig! Ytliga jag...

Men jag har faktiskt haft det riktigt bra i Kalmar. Blev klar med båda mina tentor, umgicks med hela familjen, även Lillebror kom upp och hälsade på. Firade Ebbas 1-års dag. Var över på Öland och mös med Hanna, Tobbe och Lilly, sötnosar! Slappade lite med bästisarna i kollektivet och mös en massa med hundarna. Mikaela kom också för att slappa lite med oss!
Slänger upp en massa bilder för att pigga upp detta något dystra inlägg!
Vi grävde ur Tina och Thomas uppfart och la grus. Jag var bakfull och fick rejält med träningsvärk på köpet!