Sommarlovs-deppression

Två dagar. Det var allt som behövdes för att jag skulle tröttna på mitt sommarlov och känna mig lat, oengagerad och meningslös. Lite galet. Det är inte som att jag inte har haft något att göra. Jag har hängt med Mikaela, druckit vin på tuvanängen, varit och fått massage. Och idag är det Ainas examensfest. Men jag tror det är bara vetskapen om att jag för tillfället inte fyller någon funktion. Jag är nyttolös. Funderar på om jag ska beställa hem kurslitteraturen till nästa termin och börja förbereda mig lite. Så jag känner att jag gör något.
Jag förstår inte hur dem som är arbetslösa pallar. Jag hade varit självmordsbenägen efter en vecka. Fast det kanske de också är, jag har inte en aning...

Känslan av total lycka

Jag tror inte det spelar någon roll om man är 10 år eller 27. Att gå hem från skolan och veta att man har sommarlov känns precis likadant. I alla fall som jag minns det. En känsla av total frihet, att veta att ingen klocka måste ställas på morgonen och man får sitta uppe sent på kvällen. Vara ute hela dagarna och bara känna sommaren. Sen att mitt sommarlov sträcker sig i 10 dagar istället för 10 veckor gör egentligen ingen skillnad. Jag är lika lycklig ändå. Och faktiskt ganska stolt. Jag har avklarat tre år på universitetet. TRE ÅR! Kan ni fatta, jag är halvvägs! Typ, nästan, kanske... Jag säger att jag är halvvägs, det låter bättre! Men jag har klarat det. Klarat det bra dessutom. Jag älskar att plugga, älskar att lära mig saker och älskar att bli lika förvånad varje gång jag inser att jag har förstått. Om någon skulle sagt till mig för fem år sedan att jag skulle bli plugghästarnas plugghäst hade jag skrattat högt och sagt No way! Men nu är det så och det är himla häftigt!

Så idag går jag runt med ett stort flin på läpparna och en härlig känsla i magen. Det är sommarlov och det har jag förtjänat!

Tecken på att jag är gammal:

- Jag föredrar fotriktiga skor framför de snygga stilettklackarna.
- Jag låter bli att köpa den snygga kavajen eftersom jag anser att havregrynsgröt inte är ordentlig middag i en vecka.
- Jag tittar på Aktuellt varje dag.
- Jag är hellre varm än snygg.
- När jag argumenterar hänvisar jag alltid (oftast) till forskning och vetenskapliga artiklar.
- Jag använder uttryck såsom "dagens ungdom" och "det var bättre förr"
- Jag har hellre orange hår än att slita på håret med ännu en färgning.
- När jag får besök ursäktar jag alltid röran även om jag precis har städat.
- Jag går sällan och lägger mig efter tio på kvällen och stiger sällan upp efter åtta. Även på helgen.
- Jag blir irriterad om grannarna för liv efter klockan nio på kvällen.
- När jag går upp på morgonen stapplar jag runt som 80-årig tant innan lederna mjukats upp.
- Jag sköter mina blommor som om de vore barn.
- Jag skickar födelsedagskort till alla släktingar.
- Jag torkar golvet två gånger i månaden.
- Jag torkar alltid av bordet efter jag har ätit, även om jag inte har spillt.
- Jag bäddar sängen varje morgon.
- Om jag festar en kväll behöver jag minst två veckors återhämtning.
- Jag använder alltid solskyddskräm när jag är utomhus.

Tecken på att jag fortfarande är ett barn:
- När jag bläddrar bland kanalerna fastnar jag oftast på Playhouse Disney och ger ifrån mig förtjusta läten om det är Händige Manny eller Chuggingtown som visas.
- Jag leker hellre i sandlådan framför att diskutera politik.
- Jag tycker leksaksaffärer är roligare än klädaffärer.
- Jag älskar att åka karusell.
- Om jag är på stranden leker jag hellre i vattnet eller bygger ett sandslott framför att sola.
- Jag sover med gosedjur och snuttekudde.
- jag har badrummet fullt med badankor.
- Jag lyssnar hellre på Astrid Lindgrens låtar än på senaste hiten.
- Jag tycker att påskäggen måste målas. Annars är det ingen påsk.
- Jag älskar att få paket, julafton är årets bästa dag.
- Jag dricker aldrig alkohol till maten. Monsterläsk is the shit.

Jag är nog mer gammal än ett barn men å andra sidan väger Playhouse Disney upp en hel del!

Kloning någon?

Nu är det en sån där period då jag skulle vilja ha tre av mig själv. Jag vill vara i Kalmar hela tiden. Vår/sommar där är så himla härligt. Och så vill jag ju umgås med mina syskonbarn. Och syskon. Och föräldrar. Och alla vänner. Kom hem från Kalmar idag och ska åka tillbaka på onsdag. Pappa och jag har projekt bygga-skohylla så vi behöver ett par dagar. Pappa är perfektionist så jag kommer inte undan med något snabbt, halvdant arbete.
Samtidigt vill jag så gärna vara kvar här i Växjö. Terminen lider mot sitt slut och det händer en massa hela tiden. Många av mina nyfunna vänner kommer fly staden efter slutseminariet nästa vecka och jag vill ju hinna umgås med dem också. Men, Kalmarresan har varit bestämd sedan länge så det är så det får bli. Och nästa vecka är det examensvecka. Aina ska firas på onsdag och Stina och Mikaela på lördag. Plus att det blir nog fest både måndag och tisdag. Hur ska jag orka??! Med lite vilja så... Semester sen kanske? Fast nä, sen börjar jobbet. Det ska bli så himla spännande att jobba på rättspsyk. Jag räknar med att lära mig massor. Och bli lite tokig på köpet. Eller, vänta, kan man bli något man redan är?

Helst skulle jag vilja slänga upp en bildbomb på underbart, söta Jonathan men hans föräldrar vill minimera hans tillgänglighet på internet så jag får nöja mig med att säga att det är heeelt underbart, jättegosigt att ha en liten i famnen. Man kan tvångsgosa hur mycket man vill utan att han protesterar. Fin är vad han är. Och det är hans storasyster också som pussas och kramas med honom allt vad hon kan. Ingen svartsjuka där inte!
Nu är det waay past bedtime för mig. Klockan är snart 22, ovanligt för mig att vara medvetande vid den här tiden!

Godnatt mina söta vänner!

Say What?

Jag borde egentligen sitta och pilla med uppsatsen (förlåt Stinne, jag ska alldeles strax börja) men jag är bara tvungen att berätta en sjuk historia.
Jag har väldigt länge (kanske 4 månader) haft jätteont under mina fötter. Ungefär som att jag har plågat mig själv med 10 cm klackar i en vecka. När jag går upp på morgonen känns det som att gå på krossat glas. Och så har jag haft en massa blåsor också. Inte som skoskav utan under foten. Jättekonstigt! Men jag har inte tänkt så mycket på det, min kropp är trasig som det är och jag är ju så van vid att ha ont lite överallt. Så min plan var att bara låta det vara tills jag råkade försäga mig inför mina föräldrar. De insisterade genast på att jag skulle ringa vårdcentralen (jepp, här kommer hypokondrikern igen) och kolla upp det. Grejen är att min mamma är så himla envis och hon glömmer aldrig så hon tjatade dagligen tills jag hade bokat en tid. Men lagom tills jag skulle få träffa en läkare så hade blåsorna försvunnit. Jag har fortfarande jätteont men det är ju lätt att bevisa...
Men hur eller hur, jag går dit och träffar läkaren. Och vet ni vad han säger? Nu kunde han inte svära 100% i och med att blåsorna är borta men han sa att det troligaste är att jag har haft svinkoppor. Och att nerverna har fått lite stryk av bakterien och att jag därför har så ont. Svinkoppor under fötterna? What??! Typiskt... Men eftersom blåsorna är borta har bakterien antagligen dött ut så nu är det bara att vänta på att nerverna läker ihop.
Jag ska inte lägga upp någon bild på hur det ser ut här, jag tänker på ert välbefinnande. Men ändå, svinkoppor under fötterna???!

Uppsala och Eurovision

Nu sitter jag hemma i lägenheten i regniga Växjö. Tillbaka till verkligheten så att säga! Helgen har varit jättehärlig, det var skönt att komma bort lite. och så fick jag ju se Uppsala, fin stad det där! Jag kom fram till att det skulle inte vara helt fel med en husbåt... För att vara Sveriges femte största stad kändes Uppsala ganska litet. Men när vi kollade upp det visade det sig att såå stor är staden ändå inte, storstäder i Sverige är himla små. Kan vara därför jag gillade stan...
I lördags bänkade vi oss framför tv:n och Eurovision finalen. Sjuuuukt spännande, har nog aldrig varit med om att så många olika länder fick tolvor! Men tomtarna från Moldavien och de odrägliga snorungarna från Irland vann inte så då är jag nöjd! Tyckte ändå att vinnarlåten var helt okej. Absolut inte den bästa (enligt mig) men heller inte den sämsta. Det kunde varit såå mycket värre! Jag gillade Finland, även fast det kanske inte är rätt forum för en sådan låt... Men han är väldigt söt! :)

På äventyr

Har det ganska bra där jag sitter just nu. Någonstans mellan (bredvid? Under? Bakom?) Uppsala och Stockholm hemma hos Mikaelas pappa. Vi ska ha en hel helg tillsammans och vi jobbar hårt på att prata öronen av varandra! Det kommer bli en del sightseeing, imorgon ska vi till Västerås och på lördag till Uppsala. Jag har aldrig varit där så det kommer bli skoj.
Har pratat med Tina och Jonathan på Skype idag, duktig grabb som redan kan det där med datorer. Jag längtar tills jag får lära känna honom nästa helg. Och få mig en massa bäbisgos!

Jag måste säga att jag är ganska nöjd med skolan för tillfället. Jag och Stinne ligger sjukt bra i tid, vi lär vara klara säkert en vecka innan inlämning. Det känns skönt. Det känns mindre skönt att vi får sänka nivån på uppsatsen för att lärarna ska förstå vad vi skriver. Det är inte lätt när lärarna inte vet vad de pratar om, speciellt inte när studenterna har bättre koll. När den här kursen är avslutad kommer det krävas mycket för att jag ska vara otrogen mot psykologin igen. Jag funderar allvarligt på att skita i kandidatexamen i Kriminologi bara för att metoden är så kass på den institutionen. Kanske att jag omvärderar när jag har fått distans till det. Men den suger verkligen och då är det bara jobbigt att skriva uppsats. Vi får se hur det blir, det är ju ett tag kvar.

Btw har nästan all den bruna färgen tvättats ur mitt hår. Kvar är någon form av fläckig gul/brun/orange ton. Ungefär som en giraff...
Men jag får stå ut ett par veckor till. Får färga om det till examensveckan så man är snygg då iaf. Jag ska köpa mig en vågtång. Sen, när jag blir rik. Någon gång...

Äntligen är han här!

Lilla Jonathan! Väldigt efterlängtad, inte minst av hans mamma! Världens sötaste lilla pojk och det kommer bli olidligt att vänta ända tills nästa helg innan jag får träffa honom!
Välkommen till världen, Jonathan. Du är önskad och älskad!

Vågar man hoppas...

...att våren är här på riktigt nu? Jag har tillbringat helgen i Kalmar. Att vädret har visat sig från sin bästa sida kan mina soleksem intyga. I år är det värre än vanligt, fattar inte varför men jag håller på att bli tokig på klådan. Jo, jag använder solskyddsfaktor 25 på hela kroppen förutom ansiktet, där har jag 50. Men det räcker tydligen inte.
Igår var jag hos Frida & Tomas. Vi mös lite på stan, åt glass på Ben & Jerrys och spelade spel hemma på deras uteplats. Skönt med en sån där dag då man bara kan umgås utan att det ska hinnas med en massa hit och dit.
Sedan hade jag lovat Tina att passa Ebba över natten så Tina fick vila. Bäbisen i magen envisas ju med att inte vilja komma ut. Jag och Ebba hade jättemysigt förutom att hon vaknade vid 5 och tyckte det räckte med sömn. Jag var inte helt överens med henne.
Idag har jag bara varit ute och njutit av vädret. Har rensat jordgubbslandet i shorts och BH, då är det varmt (och insynsskyddat)!
Jag älskar mammas och pappas hus med trädgård. Speciellt vår/sommar. Det är som en egen värld med fruktträd i alla möjliga färger. Lite som när Skorpan först kommer till Nangijala och springer genom äppeldalen, han är sådär härligt lycklig när han förstår att han äntligen är där. Så känns det för mig när jag är där hemma. Jag bara går runt och fånler och njuter av att någonting så enkelt kan vara så vackert. Det känns bra att veta att vart jag än är så har jag alltid ett hem där. För det kommer alltid vara hemma. Man kan ha två hem som tur är...

Off with their heads!

Jag har PMS. Fruktansvärt, obehagligt och väldigt ovanligt för att vara jag. Jag kan börja gråta för vad som helst och normalt sett är det bara en förkylning som framkallar ett sådant beteende hos mig. Igår satt jag och kollade på Biggest Looser. De skulle springa det där maratonloppet de alltid gör i slutet av en säsong. Jag tyckte de var så söta som blev så glada när de gick i mål att jag bölade som en stucken gris. Kände mig så stolt över dem. Normalt? Nope. Dessutom är jag oroväckande arg. Jag vill bara bråka med folk vilket är jättetaskigt för de stackars människorna har ju inte gjort något alls. Men jag känner för att säga taskiga saker eller göra något elakt. Jag bara känner hur det bubblar i mig. Usch, jag hatar att vara sådan här. Jag ogillar starka, oförklarliga känslor. Visst, jag kan gråta men då vill jag gärna gråta för något som betyder något inte för något meningslöst jag råkar se på TV. Jag är vanligtvis så rationell i mina känslor att det är en ren plåga att vara jag just nu. Tur jag aldrig ska bli gravid. 9 månader med det här? Skulle inte tro det... Jag är tacksam över att det bara är typ 3:e gången i mitt liv jag känner av PMS. Det får gärna dröja några år innan det kommer igen...